Bättre vanor

Mitt mål att ta mig till Ironman på Hawaii

Att förverkliga en dröm – Av Fredrik Haglund

Ända sedan 1978 mäter världens bästa triathleter sina krafter på Hawaii. Tävlingen som innehåller 3900 m simning, 180 km cykel och avslutas med en klassisk marathonsträcka på 42 km är för många den ultimata endagarstävlingen. Det är till ”World Championchip, Ironman Hawaii” många triathleter drömmer att få vara med på.

Jag, Fredrik Haglund, drömde också. Och min dröm blev sann! Den 12 oktober 2013 simmade jag iväg i Stilla Havets vågor på Hawaii och förverkligade det jag kämpat för under lång tid.

Vad drömmer du om?

Började tidigt

Jag började simma i Västerås Simsällskap som 7-åring. Åren innan hade jag gått på simskola med min två år äldre bror Johan och vi fastnade båda för denna sport. Som 9-åring tränade jag fyra pass per vecka och sedan rullade det på med ökad träningsdos år för år. Jag älskade att träna och gör det fortfarande. I dessa unga år byggde jag upp en rejäl kondition och ”pannben” och mellan 12 och 18 år tog jag mig fram över 7 miljoner meter i bassängen! En vecka hösten 1987 när jag var 14 år simmade jag 87.000 meter! Denna enorma träning har präglat mig. Att träna är för mig helt naturligt. Tack vare denna träning i unga år och att jag aldrig har slutat träna när min ”simkarriär” var över, har jag en relativt hög lägstanivå när det gäller konditionen. Bara tacka och ta emot…

När jag var dryga 20 år la jag elitsimmandet på hyllan. Nådde trots den närmast fanatiska träningen inga märkvärdiga resultat i sverigetoppen. Ett par pallplatser på klassiska Vansbrosimningen och topp 10 på något SM lopp blev det. Men vad gör det. Under denna period skaffade jag mig vänner för livet och en god fysisk grund att ta med mig resten av livet.

Triathlon – En fantastisk sport

Att lägga av att röra på mig efter att jag slutade simma på elitnivå var aldrig aktuellt. Efter en period med lumpen och resor ute i världen fastnade jag för triathlon. Brorsan och några vänner hade börjat med denna då ganska udda sport i början av 90-talet och jag var inte sen att ta efter. Hur svårt kunde det vara? Simma kunde jag ju redan. Nu gällde det bara att lära sig cykla och springa också.
fredrik-haglund-ironman
Ganska snabbt fick jag höra talas om legendariska ”Ironman” på Hawaii och hur tuff den tävlingen var. Simma 3.9 km, cykla 18 mil och springa 42 km…!! I denna veva, 1994, började jag också jobba som instruktör på badets träningsanläggning, Nautilus gym. Att få möjlighet att hjälpa andra att komma igång och träna och må bra kändes rätt direkt och det brinner jag för fortfarande. Snart 20 år senare….

Mot Hawaii 1999

Då man har en hobby man brinner för avsätter man gärna en del tid till den. Detta gällde även för mig och min triathlon. Jag ville bli bättre. Jag drömde om att kvalificera mig till den där tävlingen på ön ute i Stilla Havet, Ironman Hawaii. Min flickvän Camilla, som då studerade i Stockholm träffade jag på helgerna och mina veckor i övrigt bestod av jobb och träning. Inga barn. Inget hus eller trädgård att fixa med. Ganska bekymmerslöst med andra ord. Allt som krävdes för att få till träningen var ju bara lite disciplin…Det gick ju ganska lätt då jag hade min dröm. Hawaii…

Åren gick. Jag hade nu testat på några triathlonlopp, men var fortfarande en rookie på cykeln och löpningen. Att bli bättre på något och t.o.m. bli riktigt bra tar sin tid. Det ska gärna ta sin tid. I alla fall när det gäller fysiska utmaningar. Kroppen måste byggas upp sakta men säkert. Träningen måste öka successivt. Tålamodet ställs på prov. Det är lätt att bli ivrig och träna för mycket. Då är risken stor att skador uppstår. Träningen stannar av och man måste börja om på nytt. Mitt första lopp på Ironman distansen gjorde jag 1998 då jag tog mig i mål på ”Järnmannen” i Kalmar på tiden 9 tim. 52 min.

Jag ökade träningen lite till och tyckte redan sommaren efter, 1999,  att jag var redo att ge mig på ett av de kvallopp som man måste ta sig igenom för att komma till Hawaii. Jag valde Ironman Zurich i Schweiz.medaljen1

Jag hade som sagt endast ett annat sådant längre lopp bakom mig, men jag kände att nu var det dags att testa om drömmen om Hawaii kunde bli sann.

Sagt och gjort. Allt flöt på i Zurich. Jag tog mig i mål bland de 12 bästa som då krävdes i min klass som var 25-29 år och jag reste till Hawaii på hösten och sprang tårögd i mål på 9 tim och 56 min. I mål stod Camilla och svärmor Anita och grattade. Underbara minnen. Året efter i maj genomförde jag Ironman Lanzarothe och lite senare på sommaren kom jag total 4:a på SM, ”Järnmannen” i Kalmar. Jag kände att jag nu kunde titulera mig triathlet på riktigt. En triathlet som faktiskt också var ganska duktig…

Tiderna förändras

Livet har ju helt naturligt för många människor olika perioder och faser. Förändringar sker. Livet blir annorlunda. En av de större förändringarna för de flesta är när man blir förälder. På senvåren 2001 föddes min och Camillas förste son, Oscar. Underbart och fantastiskt men också ett stort ansvar. Naturligtvis vill man vara där. Nära. Göra saker. Se barnets utveckling och underbara personlighet.

Min tidigare passion. Mitt intresse för triathlon och tävlande svalnade ganska naturligt och engagemanget och glädjen lades på min familj. Inte blev det mindre ansvar och ”måsten” då vi  lyckades få till syskon till Oscar. Victor kom till världen 2003 och Gustav 2005. Underbart!

Då jag alltid levt som jag lär handlade det inte om att på något sätt sluta träna de år då barnen var riktigt små. Vardagsmotion såsom cykla till jobbet och utöver det få till några träningspass på gymmet som skakade om kroppen mer fick jag till, men jämfört med tiden som icke förälder tränade jag inte i närheten av. Men för att ”må bra” och känna mig pigg och stark räckte några träningspass per vecka. Hur gör du för att få till den viktiga träningen? Även de perioder där tiden är knapp och sysslor och ansvar finns i massor…

Sluta aldrig drömma

Åren tickade på. Lägenheten hade blivit till ett parhus. Parhuset hade blivit till radhus. Bil. Fler saker att fixa med. Barnen växte. Aktiviteter på fritiden för barnen. Simning, fotboll, skjutsa. Vara med och hjälpa till på bassängkanten. Camilla coachar på fotbollsplanen. Full fart. Livet leker!

Det är då jag ”känner” att jag slutat drömma. Visst, jag levde i en dröm. Jag och Camilla hade ju tillsammans drömt om tre barn. Vår gemensamma dröm blev sann. Vi levde mitt i den. Men jag saknade och längtade till en egen dröm igen. Egoistiskt? Nej, Ja, kanske..?. Jag saknade i alla fall tävlingsmomentet jag upplevde tidigare i simningen och senare triathlon. Jag saknade sporten. Jag saknade tröttheten och smärtan. Jag saknade och längtade till en annan utmaning vid sidan av den utmaning man ställs inför dagligen på jobbet och på fritiden och den utmaning man har när man lever i en familj. Och ska jag vara riktigt ärlig saknade jag att få vara lite i rampljuset. Kan tyckas lite divigt, men att få sitt ego boostat när man lyckats med något har alltid fått mig att må bra. Utan att tappa ödmjukheten…(Hoppas jag)

Vad får dig att må riktigt bra?

Jag började drömma om Ironman Hawaii. Jag drömde om att återigen få vara med på denna fantastiska tävling. Denna gång tillsammans med mitt ”Team”, min familj. Året var 2007. VI, min familj och jag skulle helt enkelt ta oss till Hawaii!

Planering och stöttning

Att ta sig an ett projekt, oavsett vilket, kräver planering. Så också i detta fall. Att kvalificera mig till Ironman Hawaii. Tiden då målet skulle vara uppnått satte jag till 2009. Med den stora utmaningen att jag hade en livssituation som var långt ifrån den jag och Camilla hade tidigare, innan barnen. Självklart krävs det en enorm support och stöttning från nära och kära. Den som inte har familjen med sig på tåget oavsett om det handlar om jobb eller fritidssysslor och där en hel del tid avsätts får det tufft. Camilla och barnen har stöttat mig hela tiden. Trots att drömmen blev sann senare än jag först planerade…Tack för att ni stått ut.

familjen-allt

Jag ökade på träningen och gjorde min första långa tävling på Ironmandistans igen, Järnmannen i Kalmar, på sommaren 2008. Året innan hade jag lånat en cykel och ställt upp på några kortare lopp för att testa hur jag låg till. Det gick över förväntan. Planen var att 2009 skulle det ske. Kvalificeringen till Hawaii. Jag anmälan mig till Ironman Nice på Franska Rivieran. Jag såg framför mig att jag på hösten skulle springa i mål på Ali Drive som gatan heter i staden Kona på the Big Island, Hawaii. Exakt 10 år sedan det senast begav sig. Det blev inte riktigt så…

Det blir inte alltid som man planerat – Fortsätt mot målet!

Mitt självförtroende fick sig en rejäl törn i Nice, när det visade sig att jag inte lyckades ta mig vidare till Hawaii. Trots en strålande simning. 2:a upp ur vattnet av 2500 deltagare lyckades jag inte få det att stämma. Den fruktansvärt jobbiga cyklingen i bergen blev för tufft för mig och den 30 gradiga hettan på maran tog ut sin rätt. Jag var ca 12 minuter för långsam och med plats 24 där de 12 främsta i min åldersklass 35-39 fick biljetten till Hawaii var det bara att vända besviken hemåt. Hade jag krockat mot ett träd och stannat helt? Nej, bara sladdat av lite. Jag skulle snabbt vara på vägen igen. Inte riktigt min grej att bara ge upp. Målet var ju inte i hamn ännu.

Zurich 2010- Revanchen?

Det var NU det skulle ske. Denna gång, på samma plats som jag kvalade förra gången, Zurich i Schweiz, var det tänkt att jag skulle ta revansch för nederlaget i Nice året innan. Ack vad fel jag fick. Blev en kopia av året innan. Jag kände mig i grym form. Simningen gick suveränt. Utan att ta i nämnvärt klev jag upp ur vattnet återigen som 2:a i det nu ca 3000 stora startfältet. Cyklingen gick också kanon första 90 km. Sedan blev det tyngre. Jag låg ändå bra till och hade min plats till Hawaii långt in på löpningen. Mina krafter tog dock slut och en snöplig 18:e plats och ca 6 min från vidare Hawaiiavancemang. Jag insåg att sporten verkligen blivit stentuff. Långt många fler duktiga utövare än när jag nådde Hawaii 11 år tidigare.

Tredje gången gillt: Florida – Panama City Beach 2012

Under denna ”resa” som startade i mitt huvud 2007 hade jag hela tiden haft just Hawaii Ironman som stora målet. Att misslyckas tär på krafterna. Tär på självförtroendet. Någon gång borde man kanske inse att man inte är tillräckligt bra nog. Men jag vägrade det. Jag levde fortfarande för drömmen. Jag hade dessutom involverat fantastiska Sponsorer som jag tyckte att jag svek om jag gav upp.

Därför kändes det rätt att göra ett ytterligare försök att ta mig till ön i Stilla havet. Det var nu eller aldrig som gällde.

2011 valde jag att inte delta på något kvallopp till Hawaii. Det kostar på att hela tiden vara fokuserad. Jag behövde ett ”sabbatsår” för att ladda batterierna igen. Jag valde att denna sommar ställa upp på några kortare svenska triathlontävlingar men också det fantastiska och extremt utmanande ”swim & run” –loppet Ö till Ö mellan Sandhamn och Utö i Stockholms Skärgård. Gick bra. Kom 4:a av 100 lag.

I november 2011 anmälde jag mig så till Ironman Florida i Panama City. Anmälan gällde loppet året efter, dvs i november 2012. Detta lopp är ett av de mest populära kvalloppen till Hawaii som finns. Jag hade tur som fick plats överhuvudtaget. Det tog 15 minuter för de ca 3000 platserna att ta slut. Nu var siktet återigen inställt att göra ett försök. Jag hade alltså ett helt år på mig att förbereda mig. Hur svårt kunde det vara egentligen?

När jag till slut, efter ett riktigt bra träningsår, stod på stranden i Florida och starten skulle gå hade jag fyllt 39 år och var nu äldst i H 35-39 klassen. Var jag för gammal? Hade jag tränat tillräckligt? Vad ska jag göra om jag inte lyckas nu? Många tankar for genom huvudet när jag slängde mig i vattnet i Mexikanska Golfen kl. 07.00 den dagen.

Jag och en god vän som också hade sin dröm om Hawaii åkte dit en vecka innan och valde att åka utan våra familjer. Vi visste att vi skulle vara ganska osociala ändå denna vecka innan loppet. Allt för att få ut max och lite till på loppet som väntade.

lycklig1

Det skulle visa sig att min dröm slog in! Yes! Jag klarade det!! Jag är en sann Ironman!!! Jag lyckades efter en riktigt tuff dag ta mig i mål som fjärde gubbe i min klass och min envishet, beslutsamhet och järnvilja fick äntligen utdelning! Jag ledde efter simningen och fick efteråt mottaga ”Ironman Florida Fastes Swimmer Award”, ledde också efter cyklingen och kämpade mig i mål med en rejäl bristning i vaden som nr 4. De fem första fick en plats till World Championship på Hawaii den 12 okt 2013.

Det fantastiska var att min kompis också lyckades knipa en åtråvärd plats till Hawaii. Dubbel lycka!!

Hawaii 2013 – Den magiska målgången

Mitt mål var i hamn. Den dröm jag kämpat för så länge hade infriats. Hur det skulle gå på Hawaii hade egentligen inte så stor betydelse. Men eftersom jag älskar utmaningar ville jag så klart göra ett bra lopp när det väl var dags. Ett av målen med Hawaii blev att komma i mål på en bättre tid än senast jag var där. Då som 26 åring och med tiden 9 timmar och 56 minuter. Det andra var att se om jag kunde komma topp 20 av de ca 300 i min klass 40-44 år.

Eftersom kvalificeringen till Hawaii som sagt var var i november och VM på Hawaii inte förrän i oktober hade jag väldigt lång tid på mig att förbereda mig och få min kropp i toppform för. Med förbättrad löpteknik, fler längre pass på cykeln och regelbunden träning utan sjukdomar eller skador, gjorde att jag kände mig så väl förberedd som möjligt.

Efter en veckas förberedelser med familjen på plats utanför staden Kona på ”The Big Island” fick jag ut det jag hade i kroppen. Denna fantastiska ö med sitt karga men häftiga lavalandskap, fantastiska vatten och härliga värme gör att motivationen är på topp hela tiden.

Efter en stabil, men alltid krävande simning på ca 55 minuter tog jag mig an de 18 mil cykling längs kusten. En sträcka som var tuff, men de riktigt brutala vindarna och galna hettan infann sig som tur var inte riktigt denna dag. Banan är dock kuperad och det gäller att ha koll på krafterna och få i sig energi regelbundet. Jag tycker jag hade bra koll på det och avverkade dessa km på 4 timmar och 55 minuter. Den avslutande och alltid plågsamma maran som bl.a har sina avslutande 26 km på den stekheta Queen K. Highway gick stabil och jag kom i mål på totaltiden 9 timmar, 22 min. och 37 sekunder. Detta gav mig 16:e plats i klassen och endast knappa 4 minuter från topp 10…!! Mina båda målsättningar infriades!

simning-hawaii-haglund

Min dröm att ta mig till Ironman på Hawaii hade fått ett avslut och det blev några härliga dagar efter loppet tillsammans med familjen innan vi reste hem till Sverige igen. Tack min kära familj och sponsorer för att ni stöttat mig på denna resa! Med er hjälp blev min dröm mycket enklare att klara av!

Och du, gör allt vad du kan för att förverkliga ditt mål!

glädjeyra-iron

Tips på vägen!

  • Sätt upp ett konkret mål med delmål och belöningar på vägen. Vad vill du? När ska det ske? Hur ska du nå dit? Klarar du det på egen hand eller måste du ta hjälp av någon/några? Låt målet kännas tufft men självklart rimligt.
  • Involvera nära och kära! Med deras stöttning blir det garanterat lättare.
  • Visualisera och se dig själv som en vinnare. Blunda och se och hör hur du uppnår ditt mål! Försök plocka fram så många sinnen som möjligt. Hitta ”känslan” och tänk positiva tankar.
  • Ge inte upp om du misslyckas! Analysera och utvärdera och prova igen.
  • Planera och prioritera och håll dig till din plan, men ha samtidigt distans till det du gör så det inte blir fanatiskt. Hitta balansen.  Självklart ska man ta det lugnt om man har feber eller halsont, men kyla, hetta, regn och blåst gör dig bara härdad och stark.
  • Är du ”nybörjare” och det t.ex handlar om att komma igång med att träna för att bli starkare, smalare eller bättre kondition, är det viktigt att vara medveten om att det kan ta tid att bryta en vana som har många år på nacken. Men kom ihåg att om viljan är tillräckligt stark kommer du klara det. Även om det ibland tar lite längre tid.
  • Se över kosten och sömnen /vilan. Viktiga ingredienser för att kunna prestera bra inte bara på träning och tävling utan också i vardagen

Med vänliga hälsningar
Fredrik Haglund

Fakta om Fredrik Haglund:

Född: 5 maj 1973

Bor: I Västerås

Familj: Gift med Camilla, 3 barn: 8, 10 och 12 år

Sysselsättning: Arbetat på Actic / Nautilus sedan 1994 som anläggningsansvarig för 2 anläggningar i Västerås. Jobbar utöver det som gyminstruktör, spinning, core och ATC instruktör och i mån av tid även som Personlig Tränare

Meriter: Flertalet SM guld mellan åren 2008-2013 i triathlon i sk Masterklassen (över 35 år) i Sprint, Olympisk och Långsistans.

Deltagit på 10 st Ironman. Bla två stycken på Hawaii

4:e plats på Ö till Ö 2012 med Team ACTIC. Simma och springa från Utö till Sandhamn